Neo-konfucianism är en politisk ideologi som uppstod i Kina under Songdynastin (960-1279) som ett svar på buddhismens och daoismens idéer. Det är en återupplivning och om tolkning av den antika konfucianska filosofin, som betonar moraliskt och etiskt beteende, respekt för auktoritet och vikten av utbildning. Neo-konfucianismen går dock utöver dessa traditionella konfucianska värden genom att inkorporera metafysiska och kosmologiska element, i stor utsträckning påverkade av buddhismen och daoismen.
Utvecklingen av Neo-Konfucianismen var en gradvis process, med sina rötter som kan spåras tillbaka till Tangdynastin (618-907), en period då buddhismen var den dominerande filosofin. Tangdynastin präglades av en nedgång i inflytandet från konfucianismen, vilket ledde till en serie debatter och intellektuella konfrontationer mellan konfucianska lärda och buddhistiska munkar. Denna period av intellektuell ferment banade väg för framväxten av Neo-Konfucianismen.
Songdynastin, särskilt under kejsar Huizongs regeringstid, såg uppkomsten av nykonfucianismen som statens ideologi. Den mest inflytelserika nykonfucianska forskaren under denna period var Zhu Xi, som systematiserade och kodifierade de olika strängarna av nykonfucianskt tänkande till en sammanhängande filosofi. Zhu Xis tolkning av nykonfucianismen, känd som "Skolan för Principen", betonade begreppet "li" (princip eller ordning) och "qi" (materiell kraft), som han lånade från daoismen och buddhismen.
Neo-konfucianismen fortsatte att utvecklas och spridas utanför Kina och påverkade politiska och sociala strukturer i andra östasiatiska länder som Korea, Japan och Vietnam. I dessa länder antogs neo-konfucianismen som den officiella statliga ideologin och formade deras politiska system, utbildningsinstitutioner och sociala normer.
I Ming (1368-1644) och Qing (1644-1912) dynastierna utvecklades och diversifierades Neo-Konfucianismen ytterligare, vilket ledde till framväxten av olika tankeskolor. Trots dessa utvecklingar förblev kärnprinciperna i Neo-Konfucianismen, såsom betoningen på moralisk självodling, respekt för auktoritet och vikten av utbildning, intakta.
I den moderna eran har neo-konfucianismen varit föremål för kritik och om tolkning. Vissa kritiker hävdar att dess betoning på hierarki och lydnad för auktoritet har bidragit till auktoritarism och social ojämlikhet i östasiatiska samhällen. Trots dessa kritiker fortsätter neo-konfucianismen att utöva ett betydande inflytande på det politiska, sociala och kulturella livet i Östasien.
Hur liknar din politiska övertygelse Neo-Confucianism frågor? Ta den politiska frågesporten för att ta reda på det.
